Jag håller med om att vi föräldrar måste bli bättre på att lägga ifrån oss telefonerna och vara i nuet med våra barn. Som det står i den här texten, till exempel. Jag har mycket för mig med telefonen, allt för mycket – men ofta ligger den kvar i väskan i långa stunder när jag och barnen kommer hem från förskolan om dagarna. Prata i telefon om kvällarna gör jag sällan – jag känner inte att jag hinner och jag mår rätt bra av att låta inte den vara närvarande i hemmet på det sättet. Fast sen gör jag allt annat med den mellan varven- kollar receptet när jag lagar mat, läser några sista jobbmail, uppdaterar mig på min kalender dagen därpå för att förbereda mig lite och för att kunna komma överrens om upplägg med Henke. Det där kan vara lite svårt, för man gör ju så mycket annat med telefonen än att bara okynnessurfa. Den ersätter en massa andra grejer, som att gå iväg och kolla på en dator, att ta fram en kokbok osv.
Jag kan verkligen bli bättre på att lägga bort den helt och längre stunder dock. Det vore nog bra för mig.
Men det där med att man ska bannlysa den i lekparken som många pratar om, det är jag inte alls så överrens om. Måste man som förälder tycka att det är så kul att vara i parken? Att det är där man verkligen är nära sitt barn och får njuta de där bästa stunderna med dem? Jag tycker det är härligt om barnen tycker om att vara ute och leka, om de rör på sig mycket, om de upptäcker platser och natur. Men att själv leka en massa? Njäe. Jag gungar, hjälper i rutschkana, handlar glass i påhittade affärer och är rätt närvarande rätt ofta. Men om de kommer igång och leker bra själva är ingen gladare än jag att jag istället får en liten paus i ett soligt hörn med min älskade telefon – min kontakt med omvärlden. Det måste ju ändå vara okej att säga. För seriöst – det är rätt mycket alltid och jämt och mina stunder av egentid med bara avslappning är få. Så nej, jag står för det helt och fullt – mobilen får gärna vara med mig i parken och ges det tillfälle att läsa något kul med den ibland känner jag mig rätt nöjd.
Innergårds-prime time.
Sen kan jag absolut tycka att man kan ha kvalitetstid i parken (eller på innergården), och då får telefonen ligga ytterst orörd. Som när ens barn upptäckt det där med hage och själv ritar dit alla siffror åt spegelvänt håll och är alldeles särdeles genomgullig. Då, till exempel.
