Miss Agda skriver så fint om deras sons förskola och pedagogerna där idag. Jag kan verkligen bara hålla med! Våra barn går på en riktig stadsförskola här i närförorten, ganska liten och lägenhetsliknande med en torftig innergård. Men, allt det där är sekundärt. Pedagogerna är fantastiska, nästan varenda en. Våra barn har det så bra där. De vill alltid gå dit, de är alltid glada när vi hämtar och när någon av lärarna varit borta ett tag eller vice versa kan barnen spontant krama dem i en vad-härligt-att-träffa-dig-igen-omfamning. Det finns så mycket hjärta inom de där väggarna. Såklart är inte allt helt hundra allt på alla fronter alltid, men våra barn trivs och jag är så trygg med att ha dem där. Den lilla gården kompenseras av att de istället får gå på dagliga utflykter. Inget fattas dem.
På vår avslutning som var så tidigt som för flera veckor sedan, var det vernissage. Det är så roligt att gå runt och titta på allt barnen gjort. Stellas självporträtt i verklig storlek med egenhändigt gjort mat i handen (lasagne såklart). Max flaska med ljud som han haft med sig hemifrån, som han skakat på ihop med de andra och deras flaskor nästan varje dag – mer spännande blir det inte. Alla bilder på hur våra barn har det om dagarna – hur Max sorterar klossar enligt färg och säger färger och former, hur Stella lyssnar på sagor och ritar av det som sägs, teckning efter teckning i exakta kopior av varandra, eller hur pärlplattorna lagts i exakta mönster med stor omsorg. Alster som fyller hela väggar och bokhyllor. Rörande.
Fina avslutningen bjöd på sång i parken och knytkalas på dagisgården. Mysigt även om den där minstingen gärna kunde få avlägsna några av alla myror i brallan så man fick konversera och kolla ännu mer på deras alster.
Milla gjorde hemmagjort fröknäcke åt sina barns pedagoger – vilken klockren idé! Själv har jag visserligen gjort rocky road åt dem en jul en gång, men sen – nej. Jag har inte tiden riktigt. Jag brukar få höra att jag är så aktiv och ”hur hinner du med allt?” och å ena sidan Ja… men å andra sidan – nej verkligen inte. Jag blandar högt och lågt. Har många järn i elden och rejält med energi ofta, men sen kraschar jag ofta i soffan och bara gör ingenting ofta också. Så nej, något eget fröknäcke blir det inte till de är lärarna, trots att det var en bra idé. Jag orkar inte, hinner inte, jag säger också nej både nu och då.
Fast å andra sidan… Av de 45 barn på förskolan med runt 90 föräldrar så var det visserligen ändå bara en som stod för inhandlandet till de 9 pedagogerna… I say no more.
Inte lika mycket kärlek som hemmagjort, men en solros och praliner gick säkert hem okej, och hemmagjorda kort av 4-åringen var väl gulligt i sin enkelhet (läs: glömt att köpa och pengarna räckte inte).