Imorse när jag gick till jobbet tänkte jag, trots vinterkyla i Stockholm såhär i mitten av april, att jag tycker så mycket om livet i vardagen. Det är körigt och kanske klagar jag över det ibland också, men alltså. Det finns inget jag vill hellre än att ha ansvar för underbara barn, leva i min familj, vakna hemma i vårt hus och somna i det att antal (kanske lite för många) timmar senare. Och däremellan leva vardag, med lämningar, jobb, hämtningar, vardagsglitter och pusslig logistik. Det är det som gör det ibland omöjligt att konstant skriva om resor – för det är inte så att jag på en vardaglig basis går omkring om längtar någon annanstans. Ganska sällan, faktiskt.
Jag tror att sådant jag ser i flöden och får en ”åh vad härligt! jag vill också!”-känsla av beror mycket på min sinnesstämning. Jag boostas helt enkelt av sådant som jag kanske skulle vilja ha just nu, medan annat totalt kan få passera utan att jag reflekterar mer över det än möjligen som en härlig bild, en ”kul för dem” eller ”jaha ja, kanske kan bli intressant någon gång”. Det spelar ingen roll om det är en magisk strand någonstans, en mäktig storstad eller en häftig naturupplevelse – vissa saker passeras och tas in eller tas inte alls in beroende på dag och tid då jag utsätts för intrycket.
Så det tänkte jag imorse. Tack för att livet får lunka på lite hemma i Stockholm och Nacka en period! Vi alla i familjen grundas och njuter känns det av.
(förutom att köket inte är klart. det njuter jag inte av)
Men sen såg jag en typ av bild, en som kommit i mitt flöde cirka oändligt antal gånger de senaste månaderna och inte minst nu. Magiska bilder från fjällen, inte minst Åre. Vårvintern är som bekant den kanske allra bästa perioden där.
Vi valde nämligen bort påsken i Åre i år, och när påsklovet börjar efter helgen så åker Meja och Max till mina föräldrar i Borlänge och Stella är hemma för några dagars handbollsläger medan vi föräldrar jobbar. Ingen vinter, ingen skidåkning. Ingen snögrop, ingen kaffe mot väggen i värmande vårsol med fjäll som kuliss.
Jag ångrar mig lite!
Anledningen till det valet var att påsken ligger så sent. Det kändes så snö-osäkert, och med barnen – inte minst Meja – är det slitit i Åre by och de nedre delarna av backen när det är för varmt och snöfattigt. Vi tänkte att det nog räcker som det gör. Att vi skulle längta efter vår och att ta fram våra cyklar istället.
Men nej. Jag får nog konstatera att jag nu lärt mig detta. En skidsäsong ska inte avslutas i mitten av mars, utan en sejour i april är ett absolut måste. Helst en hel vecka. Så, den planen gör jag till nästa år redan nu. Påminn mig om jag glömmer!
