För det var sommaren som blev höst

Jag läser sommarsummeringar i bloggar jag följer. Det bästa, härligaste, sämsta och såhär var det och det här gjorde vi. Svemester och upplevelser, lata dagar och reflektioner.

Kanske tänkte jag göra detsamma, eller så tänkte jag aldrig göra det. Bakom mig har jag sommaren som kom, var och gick. Den var okej. Många dagar var fina, i det som gjordes och de som de upplevdes med. Mest familj – den närmaste, den man som vuxen och förälder lever i. Den förlängda familjen, ens ursprungsfamilj och barnens mor- och farföräldrar blev det mer begränsat med. Coronan gjorde ju det. Och den var fin i mycket som gjordes, men mycket som vi brukar göra blev det mindre av. Inga konserter eller festivaler, färre restauranger, inga längre resor och de flesta upplevelserna blev liksom… med mindre edge. Mindre liv i livet, på något sätt. Coronan gjorde det. Visst finns annat och vattenfallen var vackra, lederna härliga, stränderna fina och jo – men opåverkad genom pandemi och förhållningsrekommendationer kunde inte jag hålla mig. Det måste jag säga. Och juli, för övrigt. Solen värmde inte min hud särskilt många dagar, och graderna var för få för att kvällar skulle få övergå i sena kvällar och nätter med känsla av sommaren, ah sommaren!

Jag menar inte att låta bitter. Lite snuvad på julis och sommar-Sveriges absoluta topp kanske, i ärligt talat rätt uselt sommarväder och Corona-ångest. Och konstaterad Covid och tillhörande karantän. Hade det inte varit för viss karantän och kvarhängande smak- och luktbortfall hade Åre varit bäst, för där finns inget likhetstecken mellan högsommarväder och feelgood, för där får det vara precis som det vill och upplevelserna kommer ändå. Och det andra var väl vanligt bra.
Men jag vet redan vad jag önskar mig nästa sommar.

Jag är så tacksam att augusti vädermässigt gjorde revansch, och att sommaren kom igen. Ljuvligt! Jag började visserligen jobba, men känslan har ändå funnits där. I sköna morgnar och långa, ljusa kvällar, i härliga helger. Ledig var jag ju i juni också, årets vackra juni, så visst blev det på det stora hela en lång och härlig sommar. Jag ger den det. Den märkliga, långa, sommaren 2020.

Men nu är det närmare mitten av september så allt det där kom och gick och nu har jag jobbat en månad på mitt nya uppdrag och jag tror bestämt att sommaren blev höst.

Jag har tidiga morgnar, okristligt om ni frågar mig som den kvällsmänniska jag är, sena eftermiddagar som på nåder ens räcker till hämtning ett par dagar i veckan och snabbt snurrande kvällar. Barnen är äldre, allt flyger och jag vill och orkar och allt funkar, och det finns inte mycket mer att säga om det. Eller, möjligen att jag är tacksam över den energi en arbetsplats och fysiska människor ger och att jag älskar att jag jobbar med något jag tycker att är för jäkla roligt.

Hösten är min favoritårstid. Vanligtvis, så är den det. Men sedan i mars har inte världen varit sig lik och efter så lång tid i en lugn lunk så är det mycket jag inte känner igen varken i världen eller mig själv och jag vet inte. Det jag brukar älska med hösten är att lugnet lägger sig och att min nystart händer på hösten, den då jag tänker på hur och vad jag gjort och vad jag vill göra framåt men inte i år. Lugnet har varit så länge, coronan gjorde det, och jag känner inte pepp i nystart. Allt bara… fortsätter?
Det är okej, det är bra, men det var sommaren som blev höst och nu är det höst.

Hur har ni det?

Följ mig!

Mer läsning...
Och, jag bor här!