För ett år sedan – ett år, ett annat liv

Vilket annat liv vi lever idag mot för ett år sedan. För ett år sedan började precis coronarubrikerna äga nyhetsbevakningen och vår värld var på väg att krympas – men för exakt ett år sedan visste vi ännu inte det.

Vecka 7 2020 var jag i Italien med min man. Njöt magiska alper, skön snö, god mat och tid på tu man hand. Dagarna i Champoluc. Så fantastiska.

Vi hade bara varit hemma i några dagar när beskedet om att viruset tagit sig till Europa och då just till nordvästra Italien.

Men, fortfarande var det ju dock långt ifrån Norden. Väl?

Den 18 februari 2020 åkte jag till Köpenhamn, med jobb på agendan.

Fina Köpenhamn. Men, med liv med lättja bakom mig just innan blev det inte kontinentalt njut utan en löptur i en februarimörk stad. Med en och annan fotopaus, för ändå; Köpenhamn, åh älska Köpenhamn!

Sedan dess har jag inte satt min fot på ett flygplan eller ens en flygplats, inte varit längre söderut än Halmstad, mer norrut än Åre, öster om Stockholm eller väster om Borlänge. Och inte ens till de städerna, våra hemma men inte hemma, har det varit fritt att resa det senaste året.
En krympt värld? Ja. En aning.

Så, ett år har gått. Jag tycker inte bara att världen har krympt – jag tycker att hela livet har det. Resor är en stor del av mitt livselixir, och jag kan inte sluta drömma om resten av livets resor – men har fortsatt lugn inombords av att de är sen men inte nu. Men allt annat? Åh. Jag vill kunna röra mig fritt i min stad. Korsa kommungränsen från Nacka till Stockholm – jag gör det knappt. Är det två gånger sedan nyår? Jag vill kunna vara med mina vänner. Ha ett helt gäng hemma, med barn som röjer runt om. Vill vara med våra föräldrar, vill att de ska få vara med våra barn. Så mycket tid som missas. Låta barnen leva ett fritt liv, med sina relationer och sina fritidsintressen. Gah! Jag saknar allt som var då, och jag sörjer det fanimej. Kan inte använda andra ord än så. Givetvis hittar jag många ljuspunkter och självklart älskar jag att det viktigaste (familjen) är vad det är – men vingklippt. Lever till vaddå, 30,40%?

Ett år. Ett annat liv.

Hur lång tid framåt kommer vi ha det såhär? Vad tror du?

  1. Jag tror att vi kommer återgå till det normala inom kort. Media och Regeringen har skapat hysteri för att de inte klarat av att låta bli att skära i vård och beredskapslager under alla år. I övrigt så reagerar de allra flesta som i en vanlig förkylning. Det märks tydligt i bland annat kollektivtrafiken här i Göteborg att ingen tar restriktioner på allvar. Folk har tröttnat nu.

  2. Håller med föregående, medierna som bidragit till detta enorma corona drev och regeringar som hetsat varandra att det har blivit som det blivit nu. Så extremt sorgligt. Lever också ca 30% av livet. Jobblivet. Privat och reselivet är dött sedan 12 mars 2020. Drömmer och längtar varje dag. Jobbat mer än någonsin senaste året 6-7 dagar i veckan och en 8 timmarsdag känns som halvdag pga mycket jobb och lite av det mesta andra.

  3. Hoppas verkligen att det återgår till det normala nu i vår/början av sommaren – så sjukt tråkigt med bara negativa nyheter i media heeeela tiden. Känns som hela livet står på vänt på något sätt, alla resor och middagar och kompishäng och aktiviteter.

    Fördelen – hade inte kunnat göra några skidresor utomlands ändå den här vintern pga gravid, så jag känner inte att jag missar något där. Och det är mycket lättare att hoppa över att dricka vin och äta sånt man inte får äta när man inte är på middagar med vänner hela tiden, haha!

  4. Allt är konstigt minst sagt och de blir nog inte mycket resande första halvåret 2021 heller. Var glad över den lilla tiden Danmark hade öppet sin gräns förra sommaren så man som Skåning kunde åka över och få lite semester och tågresande i “Europa” och lite känsla av normalhet.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
nacka nyckelviken
Naturen är öppen och rörelsen säkrar mitt förstånd