Jomen visst! Jag plockade fram skidorna och begav mig till Ågesta idag. Det närmare alternativet Hellas kändes lite för farligt med alla backar, för en extremnybörjare som jag.
Helt rätt klädd var jag, inte helt hundra när man ska göra något man är dålig på. Löjligt med så rätt utrusning och inget att leverera liksom, haha. Men nu är ju detta mina springkläder också, så… Iallafall så invigde jag min nya underställströja från Kari Traa. Det märket har varit hypat i träningssvängen ett tag, för sin otroligt sköna komfort då den är sömlös, och många älskar fjärilsmönstret. Jag tycker inte att mönstret är supersnyggt – eller rättare sagt så tycker jag det nu när jag sett det live. Sen är tröjan extremt bekväm, jag vill ha massa fler! Så upptill blev det underställ, fleecväst och vinterjackan från Craft, PXC Storm Jacket. Nedtill underställ och mina nya vintertights från Craft som heter ”PXC Storm tights”, vilka jag köpte från Sportamore när de hade 25% rabatt nyligen. Hur sköna som helst, full pott i betyget! Peakmössa och Henkes Hestrahandskar sedan förra årets vasalopp. Måste köpa egna – sen är jag fullkittad (för jag fröst inte om fötterna trots -10 och bara vanliga löparstrumpor, sköna pjäxor I say!)
Storleksmässigt så är Kari Traa små i storlek och jag som alltid har M på allt upptill tog dubbelstorleken L/XL. Jag hade kunnat ha en mindre men den är vrålskön och köper jag en ny blir det samma storlek. Vill inte ha en M som känns som en S liksom. Tightsen beställde jag i M vilket visade sig vara 38. Jag blev lite orolig (har oftast M, men är mer 40, liksom M/L) men de satt bra ändå.
Så hur var det då? Jomen jättefint. Härligt. Rätt magiskt faktiskt. Härligt träning, uppfriskande, härligt för själen.
Men inte roligt. Och riktigt jobbigt (okej, jag får ge mig lite ro i att jag inte tränat på två veckor och väl egentligen inte ens är helt frisk). Usch, tre mil kommer bli slit! Hur tänkte jag egentligen?
Jag kämpade mig igenom 6 km-spåret. Kan ju tyckas som inget men med min infektion som ju typ flyttade ur kroppen för några sekunder sedan (om ens det) så räckte det. Jag var väldigt glad när jag kom i mål långsamma 40 minuter senare.
Det är inte bara tekniken som lämnar en del att önska. Ska du ha den där tejpen där? sa Henke. Ja men jag har ju betalat för tejp som de skulle sätta på åt mig, sa jag, och åkte. Efter hälften blev det väldigt bakhalt. När jag kom i mål såg jag att tejpen lossnat. För det var ju inte tejpen utan skyddet till tejpen som jag visst skulle ha tagit bort. Haha! Den åkte jag omkring på. Tills den tydligen lossnade. Då fastnade det istället en hel massa snö under den riktiga tejpen. Ooopsi, inte bra.
Jag skrattade rätt länge åt mig själv när jag insåg mitt misstag.
Ramlade gjorde jag annars bara två gånger. En gång när jag skulle kolla bak hur lång lucka jag fått från ett par jag åkt om (för att veta om jag kunde gå-åka lite utan att oroa mig) och en gång vid parkeringen när jag skulle få av mig skidorna.
Härligt med utmaningar, ja! 😉
För mig är det viktigt att jag bara kan dra ut och åka när jag vill – inte mecka med valla och sånt. Så tejp och den glidvalla Ahlewalds lagt på åt mig får funka att träna på. Till Tjejvasan betalar jag nog för vallningshjälp.
Lite mersmak fick jag ändå. Jag menar, det kan ju bara bli bättre (på alla fronter) och lite mysigt var det ju ändå.