Kroppen: Ge mig yoga! Du måste nuuu! Jag är så stel! (sagt varje dag i ca 3 veckor förvisso)
Hjärnan: Yoga är ungefär lika mycket träning som att gå och lägga sig och vila. Du är så trött! Lägg dig på soffan, kanske stretcha lite. Du vill ju ändå hellre träna hårt, det ska du ju ändå göra imorgon.
Kroppen: Men du fattar ju, du kommer må så braaaa av att gå iväg på yoga! Du behöver det! Yoga och crosstraining tar inte ut varandra, det kompletterar varandra, båda behövs! Det känns ju överallt!
Hjärnan: Att börja ett 80-minuterspass 19.30 är seeent. Du är inte hemma förrän 21! Vila i soffan! Det är ju trött du är!
Kroppen: Alltså känn! Känn hur stelt det är – här och här och här! Och du mår så bra av yogan. Det var för länge sen.
Hjärnan: Jag vägrar. Alltså v-ä-g-r-a-r!
Fast sen var det såhär jag gick hem från yogan i regnet klockan 21 – i dagsljus och med en harmonisk känsla i kroppen.
Hur det blev så? Man kan säga att hjärnan föll på eget grepp. Den sa till en yttre part (make) redan igår att ”imorgon kommer jag vara supertrött och inte vilja gå på yoga. Då måste du säga till mig att NU GÅR DU, jag vägrar låta dig vara hemma”.
Ni vet, ibland är man inte motiverad. Ibland kan man till och med förutspå dipparna. Då handlar det inte om att invänta motivation, känsla eller sug, utan gå på det där med känslan efteråt. Bara bestämma sig. Vet man att det kommer bli extremt supersvårt så får man försöka hitta sätt att lura sig själv. Kanske ta hjälp av någon annan om man misstänker att man ändå inte har den mentala styrkan.
Man får inte vara dum. Och tänk att såhär i efterhand så känner jag att både kroppen och hjärnan är nöjda med min insats. Väldigt.
Mjuk, harmonisk och nöjd. Win.