Alltså det där med roddmaskinen. Jag vet inte än om jag älskar den eller hatar den. Förut undvek jag den bara, det var en icke-fråga. Numera verkar jag välja den helt frivilligt som uppvärmningsmaskin gång på gång. Och efter den här PT-utmaningen kan det nog antingen bli ett väldigt återkommande redskap, eller ett jag aldrig mer sätter mig på.
Igår hade jag så ont i nacken så jag inte kunde träna. Jag har någon form av men efter min fetingvurpa på längdskidorna i Högbo för 1,5 vecka sedan, som dyker upp rejält var och varannan dag och gör galet ont. Idag hade jag inte fullt lika ont, hanterbart liksom, och efter en halvdags vabb var träningssuget högt trots att kvällen blev rätt sen innan jag kunde ta mig iväg. Jag försökte ragga sällskap (det är ju så mycket roligare då) men då jag inte fick napp någonstans så kände jag att det var lika bra att avverka det mentalt jobbigaste passet. Roddintervaller, dvs. Maskinen jag satt på idag i Marievik måste ha varit lättare än den senast i Sickla, för idag kom jag under 2:00 på tre av de fem 500-metersintervallerna. Inte mer än en sekund eller två – men ändå, Heja mig!
Jag gjorde ett bra pass, det fanns väl gott om extra energi efter förra veckans semester. Och än är jag inte trött på roddintervaller. Tror jag.
Efter sista intervallen kippade jag efter luft och undrade uppriktigt om andningen någonsin skulle återhämta sig. Svar ja.